Dag 56-57: Däckslinor

Jag har bestämt mig för att ge kajaken ett traditionellt utseende. Några meter läderremmar inskaffades på en läderbutik i Gamla stan i Stockholm och små bitar i ek har sågats till för att ge däckslinorna hållfasthet och snyggt utseende. Som kuriosa kan nämnas att ekbitarna är från Provence. Jag sågade ner en bit ek från min mors trädgård och den blev utmärkt till däcksdetaljerna.

Enligt Cunningham skall man borra hål i kajaken och sticka in ändarna i remmarna. Sedan skall man plugga fast dem. Jag har haft svårt att förlika mig med tanken på att sätta en borr rakt igenom den färdiga kajaken. Men det var bara att följa boken. Borren går igenom tyget och hela relingen. Här får man se upp så man inte borrar i en av däcksbalkarna. Hålet bör vara precis så man får knöla in remmen. Sedan "moddar" man en träbit till en kil och bankar in den. Remmarna sitter hårt och hela konstruktionen verkar täta till hålet. Boken är lite kortfattad kring det här momentet som faktiskt är rätt viktigt. Min erfarenhet är att remmarna skall vara längre ifrån hålen i träbitarna, annars spänns dem inte tillräckligt. Det bästa är relativt lösa remmar (ca 5 cm slack över däcket) och hålen i kajaken ungefär 7-8 cm bredare än träbitens hål. Alltså 3-4 cm "ut" från varje hål. När remmarna fästs med träkilar skall man göra kilarna ganska stora. Trots att det ser ut som om remmarna tar all plats i hålet så kommer kilen att gå in. Är den för smal så kan remmarna ryckas ut.

Den främre remmen håller fast paddeln. Konstruktionen med de små "hornen" gör att man kan sticka in paddeln eller bara låta den vila ovanpå under kortare pauser. Fördelen mot moderna kajaker som ofta har gummilinor är att man kan fästa paddeln utan hjälp.

Trät är nyinoljat med linolja. Lädret har smorts in med "Mink Oil" som jag annars har till skor. Det skyddar mycket bra mot väta men man kan nog ta linolja med.